Kathleen's dagbok

Jag är en stensamlare. Har alltid varit. Kommer alltid att vara. Men inte på Gotska Sandön. För man får inte ta med sig något ifrån Nationalparken Gotska Sandön (förutom all sand man har i skorna då). Så får man inte ta med, får man fotografera och drömma om hur vackra dessa hade varit i min lilla täppa och på en och annan fönsterbräda. Men de är ju vackra där de är- också. Sand är starkare än man tror Eftersom jag inte är och inte blir ornitolog, skulle kanske lite kunskap i geologi vara passande istället? En rosa sten bland allt det gråa? Sanddynerna vid Vinbukten var fyra-fem meter höga (lika höga som vågorna på hemresan)- och mest fascinerande av allt - alla de stenar som spolats upp och som låg insprängda i sanden - i horisontell riktning Lite hårt att ligga på - mycket vilsamt att fästa blicken på

Att fotografera stora fåglar är svårt - att fotografera små fåglar kräver examen i fågeldisciplin. Men sitt still i tio sekunder då'rå!! Tack! Det kvittrade och tjattrade tappert i snåren och i skogen och på ängen - och vid frukostbordet. Jag har nog aldrig sett så många bofinkar på samma ställe någon gång - och tama bofinkar. Man fick argumentera för att få behålla ostskivan på frukostmackan, de satt gärna på brödkanten och begärde sitt tionde. Värre än när katten upptäcker att man har rökt skinka hemma! Enligt guidekartan skulle det finnas en damm på Kappelänget, där fåglarna tycker om att komma och dricka. Det tog mig fyra besök att hitta den diskreta dammen, väl gömd under stora, skuggande ekar. Kom man sedan dit i kvällningen var det ännu mindre befrämjande för fotografering Kanariefågel? I alla fall bofink, det är jag säker på Afterwork á la Gotska Sandön Med på resan fanns ett antal ornitologer. De försvann vid femtiden på morgonen med ryggsäck,...

Efter den 2 mil långa promenaden mot Tärnudden, Arnagrop, Säludden, Las Palmas och tillbaka till lägerplatsen, så kände jag mig lite rastlös, så jag tog ett mellanmål och tog en ny promenad mot Fyren. Det skulle öppnas vernissage där denna dag. Det var samma utställning som jag sett dagen innan - men idag hade man öppnat trappan till utkiksplatsen. Så lägg till 74 trappsteg till de redan beskrivna 62+10. I vindeltrappa. På den tiden man använde VHF på segelbåten, så måste det här vara den sandreveln, som menades när segelbåtar drivit upp på Sandön På 42 meters höjd, börjar man inse hur mycket skog det finns på en enda Sandö Förresten var det inte uppfärden som var jobbig - resan ner var fasansfull för en höjdrädd stackare. Var tvungen att trösta mig med lite champagne efter den pärsen

Stränderna på Gotska Sandön är inte bara långa och paradisiska - de har också sägenomspunna namn. Eller vad sägs om Vinbukten - eller Las Palmas Las Palmas var strandpromenaden hem från Säludden. En något blåsig promenad. Det gällde att huka bakom sanddynerna - som tyvärr tog slut efter halva vägen Sälutkikstallen - nja, den klättringen avstår jag Från vilket håll det brukar blåsa? Fråga tallarna Någon som vet vad den lilla kamrat heter? Utmärkt dag att öva fokusfotografering på Lyckliga dagar går turbåten rakt upp på land och man slipper gummibåt - denna helg var inte en sådan lycklig dag

Utanför skogskanten förstod man bättre bruset som hela tiden ackompanjerade promenaden. Idag var havet inte lika nådigt i sitt beteende. Men vad gör det, när man är på äventyr för att skåda djur och natur- eller Flora och Fauna Imponerande Och ser man på , mot alla odds, låg där inte en fatso och solade sig på sin alldeles egna sten Undrar om han låg så där särdeles bekvämt på en där lilla stenen, han fick kana upp och ändra ställning tämligen ofta och såg allmänt irriterad ut varje gång "typiskt att det ska vara någon liten nätt inredningsdetalj bara, inte något att jäsa i, som sig bör" Ulligt sällskap  hade h*n i form av ejderdunbollar med två mammor Pappa ejder balanserade så exakt på vågkammen - och tärnan - tja, man är ju ingen Jeppe Wikström när det kommer till att fotografera tärnor Men en trut som blickstilla ruvar sitt ägg är en enklare historia Min lugna utsikt medan jag åt min lunchsallad bakom vindskyddet vid sälgömslet. Nej, det är ...

Lördagen blev den långa dagen med den långa promenaden, runt sisådär en 2,5 mil. Jag visste inte att det finns så mycket skog på Gotska Sandön. Med härliga, hårdtrampade skogsstiga. Och lä, det blåste ut av bara den, så fort man stack ut näsan mot stränderna till. Och det finns olika typer av skog Alldeles själv i den stora skogen, bara jag och fågelsången Här är luften frisk, lavan och mossan växte vällustigt  i gläntorna Från Shipka passet inget nytt - såg likadant ut nästa dag också, när jag fick gå (nästan) samma väg till båten för hemfärd. Byggt för enklare transporter mellan nord och syd - men stackars hästar, säger jag, den här backen (och nästa bakom kurvan) var inte att leka med, med fullastad fora. Här har nog en och annan stackars krake fått smaka piska och blod Men den här dagen svängde jag mot öster och gick 3,2 kilometer rakt fram utan en enda kurva på vägen. Nationalpark - då avvisas inte de fallna hjältarna, istället får de ingå i mångfalden...

Förutom den lilla söta byn, där tillsyningsmännen/kvinnorna bodde, så fanns det lite andra hus här och där. Bland annat det allra sötaste lilla kapell med fyra bänkrader på var sida och ett altare byggt med drivved. Men - det vore ju inte fru Holm, om inte näsan styrdes mot en fyr. Fyrar är obligatoriska besöksobjekt. 62 trappsteg upp till entretrappan...... Och det var inte de 62 trappstegen som knäckte mig utan de sista tio megatrappstegen till dörren. Var ytterst tveksam om jag skulle stånka mig uppför även dessa - dörren är säkert låst. Men se, den var öppen. Så jag fick en privat, ensam, förhandsvisning av en utställning som skulle öppna nästa dag. Fast det visste jag inte just då, njöt bara av ensamheten Fast jag hade behövt mitt sällskap för att få en genomgång av denna häringa apparaten. Alldeles för analog för mig... Och så hittade jag Gotthards lada. Gotthard var pirat. Hitin bjöd han frusna sjömän för mat och dryck, men istället spärrade för ingångar...