Ibland känns det som att trampa i lera, dy och sirap samtidigt, både privat och i jobbet. Så segt, så segt, och rensar man en dypöl, så kommer nästa lerskred genast farande. Och så går man omkring och ser lite små dissonanser i smådetaljer, som egentligen inte betyder något men som ändå gnager på någon frilagd nervända. Så igår insåg jag att istället för att glo på en helt ohanterlig lång email lista och en lika lång att-göra lista, var det dags att dra i handbromsen, Och var gör man det, om inte bland klipporna vid Nämdöfjärden? Ibland känner jag mig lika ensam och avskalad och utsatt som den här stackarn, och lika hudlös som dess avskalade stam, men ändå ivrigt klamrande mig fast. Den annalkande stormen lekte verkligen med ljuset igår och det var inte enkelt att hitta färgsättningen Men man kan i alla fall sprida ut sig så här års och alla de olika bergarterna kan avnjutas utan att avbrytas av färgglada handdukar och filtar och solstolar. Bara en...