Finale
Dags att lämna Sydafrika och göra en sammanfattning, samt börja planera för kommande aktiviteter.
Efter att ha bogserats in till slutstationen i Pretoria av Rovos trotjänare, ett gammalt ånglok, så var det dags att packa ihop och starta hemfärden.
Först gjorde vi en snabb stadsrundtur med privat taxi, kanske inte det mest givande, men vi hade en intressant diskussion om Trump, stor idol för den vita taxichauffören, och fick en noggrann beskrivning av hur vackert det varit en månad tidigare när jakarandan blommade.
Första stoppet var de gamla regeringsbyggnaderna i Pretoria, imposant stenarbete uppfört under boer och apartheidregeringar.
Och sammanfattningsvis - den fyra meter höga statyn av Nelson Mandela, omfamnande sitt land och välkomnande nya tider, visar att hans ande vilar starkt över landet - men att det är lång väg kvar
Så hur det kändes att turista i ett land med 25% arbetslöshet, ännu högre i vissa regioner, där fattigdom och rikedom så tydligt skiljs åt, där taggtråd, elstängsel och höga murar inte bara användes för att skydda djuren i safariparker, men för att stänga ute oönskade gäster vid din bostad, där starka strålkastare lyste hela natten på din gård, för att inte någon ska kunna smyga upp, där du kör med låsta bildörrar, där du kör till restaurangen 1000 meter bort från hotellet, medan du i andra områden går obehindrat, därför att det står poliser och vakter med 100 meters avstånd, dygnet runt, där miljontals olagliga invandrare väller in över gränserna i norr och spär på arbetslöshet, främlingsfientlighet och segregation, där du kör på en fyrfilig motorväg in mot CapeTown och har kåkstäder på båda sidor om vägen i över en mil, där man ser att utkanterna av kåkstäder i vissa områden ändå börjat bebyggas med små och enkla men dock hela bostäder med vattentankar och solceller på taket, där alla chefer är vita, där många mellanchefer i servicebranschen är (vita) kvinnor, där sittande president ser fram emot åtal i över 700 rättsärenden och är stämd på miljontals rand för att han renoverat sitt sommarhus i Cape Town för statliga pengar (vad är nytt under solen, egentligen), där lönesystemet är uppbyggt runt enorma mängder dricks (hur mycket skattepengar förlorar man inte på det?), där kreativiteten är stor - hitta en sliten reflexväst, så kan du låtsas vara parkeringsvakt och få några ören i dricks för att du ivrigt vinkar in parkerande turister i parkeringsfickor - där nedskräpningen är monumental och sopberg väntar dig vid varje infart till byar och städer, där vakter fanns med i en egen vagn på Rovos Rail tåget och står vid varje vagnsdörr när tåget står still (vi stod still många och långa stunder mitt ute i ödemarken ibland) där så många ler och där underdånigheten mot vita turister verkar ligga i dina gener?
Värsta hugget kom nog på Rovos rail första dagen, första lunchen. Just när vi bänkade oss i den edvardianskt inredda restaurangvagnen, försedda med en matsedel som presenterade en fyrarätters lunch och med otaliga vinflaskor uppradade på serveringsbordet bakom oss, passerade vi sakta igenom ännu en kåkstad, där barn i trasiga kläder ivrigt vinkade medan en vuxen man diskade en rostig kastrull med gräs från banvallen. Det förtog matglädjen lite grand.
Och samtidigt som naturen, djuren, och lyxen tog andan ur mig ibland.
Ja motsatsernas land är det.
Tror jag ska kanalisera mitt återuppväckta intresse för politik på att följa nästa val i det här landet.
Och Josefin har gjort ett gott jobb att plocka ihop resan, baserat på våra önskemål. Men nästa res tror jag att jag planerar lite annorlunda. Mer safari, mindre Cape Town, våga göra fler stopp under bilfärderna och kanske börja i Durban istället.
Vi får se..............
Efter att ha bogserats in till slutstationen i Pretoria av Rovos trotjänare, ett gammalt ånglok, så var det dags att packa ihop och starta hemfärden.
Först gjorde vi en snabb stadsrundtur med privat taxi, kanske inte det mest givande, men vi hade en intressant diskussion om Trump, stor idol för den vita taxichauffören, och fick en noggrann beskrivning av hur vackert det varit en månad tidigare när jakarandan blommade.
Första stoppet var de gamla regeringsbyggnaderna i Pretoria, imposant stenarbete uppfört under boer och apartheidregeringar.
Och sammanfattningsvis - den fyra meter höga statyn av Nelson Mandela, omfamnande sitt land och välkomnande nya tider, visar att hans ande vilar starkt över landet - men att det är lång väg kvar
Så hur det kändes att turista i ett land med 25% arbetslöshet, ännu högre i vissa regioner, där fattigdom och rikedom så tydligt skiljs åt, där taggtråd, elstängsel och höga murar inte bara användes för att skydda djuren i safariparker, men för att stänga ute oönskade gäster vid din bostad, där starka strålkastare lyste hela natten på din gård, för att inte någon ska kunna smyga upp, där du kör med låsta bildörrar, där du kör till restaurangen 1000 meter bort från hotellet, medan du i andra områden går obehindrat, därför att det står poliser och vakter med 100 meters avstånd, dygnet runt, där miljontals olagliga invandrare väller in över gränserna i norr och spär på arbetslöshet, främlingsfientlighet och segregation, där du kör på en fyrfilig motorväg in mot CapeTown och har kåkstäder på båda sidor om vägen i över en mil, där man ser att utkanterna av kåkstäder i vissa områden ändå börjat bebyggas med små och enkla men dock hela bostäder med vattentankar och solceller på taket, där alla chefer är vita, där många mellanchefer i servicebranschen är (vita) kvinnor, där sittande president ser fram emot åtal i över 700 rättsärenden och är stämd på miljontals rand för att han renoverat sitt sommarhus i Cape Town för statliga pengar (vad är nytt under solen, egentligen), där lönesystemet är uppbyggt runt enorma mängder dricks (hur mycket skattepengar förlorar man inte på det?), där kreativiteten är stor - hitta en sliten reflexväst, så kan du låtsas vara parkeringsvakt och få några ören i dricks för att du ivrigt vinkar in parkerande turister i parkeringsfickor - där nedskräpningen är monumental och sopberg väntar dig vid varje infart till byar och städer, där vakter fanns med i en egen vagn på Rovos Rail tåget och står vid varje vagnsdörr när tåget står still (vi stod still många och långa stunder mitt ute i ödemarken ibland) där så många ler och där underdånigheten mot vita turister verkar ligga i dina gener?
Värsta hugget kom nog på Rovos rail första dagen, första lunchen. Just när vi bänkade oss i den edvardianskt inredda restaurangvagnen, försedda med en matsedel som presenterade en fyrarätters lunch och med otaliga vinflaskor uppradade på serveringsbordet bakom oss, passerade vi sakta igenom ännu en kåkstad, där barn i trasiga kläder ivrigt vinkade medan en vuxen man diskade en rostig kastrull med gräs från banvallen. Det förtog matglädjen lite grand.
Och samtidigt som naturen, djuren, och lyxen tog andan ur mig ibland.
Ja motsatsernas land är det.
Tror jag ska kanalisera mitt återuppväckta intresse för politik på att följa nästa val i det här landet.
Och Josefin har gjort ett gott jobb att plocka ihop resan, baserat på våra önskemål. Men nästa res tror jag att jag planerar lite annorlunda. Mer safari, mindre Cape Town, våga göra fler stopp under bilfärderna och kanske börja i Durban istället.
Vi får se..............
Kommentarer
Skicka en kommentar