Elefantincidenter i Kariega


Hon tyckte att vi stod i vägen! På kvällsafarin hittade vi elefantflocken som var på väg mot floden för att dricka. De flesta elefanterna gick framför eller bakom vår jeep. Men den här damen hade planer att gå rakt igenom. Jag kände mig något liten, med ett elefantöra på varsin sida om näsan och fick hålla i mig för livet, när vi tokbackade i typ 190


Varje safaritur i Kariega avslutades med en drinkpaus på vacker plats, medan vin, öl och cider serverades på uppfällbart bord på motorhuven. Jag höll just på att förtälja en livlig historia om spindlar som heter huntsman - när den här elefanttjuren dök upp från ingenstans och med stor arrogans passerade bakom jeepen.
Det var inte det att han bara dök upp - det var det att han kom rakt igenom en stor dunge med buskar och småträd - och vi hörde inte så mycket som en knäckt kvist. Och inte ett steg han tog när han gick förbi oss. Ödmjukt böjer vi oss för de som kan så mycket mer än vi ynkliga människobarn.

Och inte bara vår jeep stod i vägen - även denna dam tänkte inte gå runt något så ynkligt som en niositsig Toyota jeep, när det fanns en mycket delikat buske just bakom. Alltså petade man lite bestämt på jeepen och på gamedriven med en bete - tills vår gamedriver tjoade till - Back off, Cliff, back off. Ett betydligt klokare beslut än att försöka vifta bort en elefantbete.



Elefanter är mitt totemdjur, så kattmänniska jag är. All den visdom du ser i deras ögon när de passerar dig, all den visdom som fått dem att överleva i tusentals år, all den visdom de visar för att hålla gruppen samman, för att skydda sina små (åh, en där tredagar gamla kalven vi såg i Addo), all den visdom de har som visar deras överlägsenhet, utan att ta till maktspråk mot sina egna. De är helt enkel bara så överlägsna utan att visa sin överlägsenhet

Kommentarer