Med lite bismak - fängelset

Så tog vår äldre, ärrade guide över för en rundvandring i fängelset och berättelser om händelser där.

Vår guide räknades  som en något mindre säkerhetsrisk, och inkvarterades därför i sovsal med ånga fångar .- och med möjlighet till kommunikation, vilket var omöjligt för de som av säkerhetsskäl placerades i enkelceller, bland annat Mandela.

Många uppror startades, bland annat genom hungerstrejker, vilket kan synas lite patetiskt med tanke på dieten, mer om det senare. Vår guide berättade att han hade en överslaf här i detta rum, men efter åtta dagars hungerstrejk, med åtta dagars straffarbete som inte upphörde pga denna enkla orsak, orkade han inte längre klättra upp i sin säng. Istället slet han ner sin filt och sov på golvet, bland andra utmattade fångar.

Dörren där allt hopp dog.

Inner gårdar, helt sterila och utan skydd för brännande sol. Det fanns en journalbild, där regeringen arrangerade en bild inför besökande journalister, där kriminella fångar gjorde stenarbete genom att lägga stenar, medan politisk fångar - som var ickemänniskor - lagade trasiga säckar, sittande i solen på den soldränkta innergården. Allt för att visa att inget straffarbete fanns.

En pall. En filt. Utrymme just för att en normalstor människa skulle kunna sträcka ut sig. En matskål, en sked och en skål. Och ett stort lås. Och absolut tystnad

Dörr efter dörr efter dörr med outsägliga människoöden

Så bekvämt att beklä tortyrrummet med rostfri plåt och kakel. Duschen i taken var monumentalt stor. Vägg i vägg med cellerna så att ingen undvek att höra.
Värst var ändå guidens karga konstaterande att det var en minoritet i antal som kom hit - de flesta mördades redan på den lokala polisstationen. Kvinnornas öde nämndes inte, men jag har livlig fantasi.....

Det var här jag fick lära mig att det inte bara är en skillnad mellan vita och färgade. Även i helvetet finns det temperaturskillnader. Så om du var färgad eller asiat så fick du liiite mer mat än om du var Bantus - det vill säga svart. Som sagt - även helvetet har sin gradering.

En annan skylt som gjorde ont, och som jag misslyckades att fotografera, var listan med namn på de som dött här, och där man fortfarande söker anhöriga. Vissa kunde man inte ens ange årtalet för dödsfallet- utan det var "seventish".

Andra vittnesmål som gjorde ont, men inte nämndes, var kvinnornas kamp hemma.  När England "fick" Sydafrika - Rhodesia - så anslogs 8% av marken till den svarta ursprungsbefolkningen. De kvinnor och barn som lämnats kvar och som flyttades runt. Den hopplösa väntan på att få veta var man skulle transporteras, åkrar som beslagtogs, hus som revs, misshandel, svält och förnedring.

Och kåkstäderna finns kvar i Sydafrika och hopplösheten finns var på hela kontinenten

Och hopplösheten bakom dessa murar och denna taggtråd.

Stenen i vakttornen kom från stenbrottet, man högg sten till sina egna torterare. Och halva Kapstaden är byggd av sten från Robben Island.

När vi kom tillbaka till Wanterfront väntade de här sötnosarna på kajen - det behövde vi som distraktion. (Vi såg många i vattnet under resan, men de var för snabba för att hinna fotograferas)

Sedan gick vi och drack en öl eller två - det behövde vi också. Särskilt efter att vi tappat bort varandra på kajen innan avfärd och var och en för sig tvingade oss på båten, glatt skyllande på varandra. Men det är en annan historia