Havet, sanden och skogen = Gotska Sandön

Jag var antagligen den enda som bokade en resa och en stuga redan i höstas när Sandöresor öppnade för 2016 års bokningar. Men man ska ha något att se fram emot.

Så i fredags morse, i gryningen, ställdes kosan mot Nynäshamn och båten mot Gotska Sandön. Konditoriet på stora gatan har stängt!!!!! Så jag fick köpa frukost hos Shell.

Nåväl - det började så bra med en sjöresa utan en kåre på vattnet och inte ens den endaste lilla våg. De 30 skolbarnen från en nionde klass på skolresa njöt i små linnen och shorts och tyckte livet lekte. Hemvägen var inte lika kul.

Efter att ha fraktats i gummibåt från moderskeppet till stranden, så promenerades det i sju kilometer till stugbyn. Jag gick på heden och moarna, där det var någorlunda tilltrampat underlag, hormonstinna femtonåringar joggade barfota i sanden efter traktorn.... Vi plockade upp dem och tröstade dem några kilometer längre fram.

Snabb lunch och sedan havet. Så en lång promenad runt Bredsand blev det i kvällsol och njutningsfull temperatur. Livet lekte och jag ångrade en enda sak - att jag inte packat ner en vinflaska i kameraväskan, så att jag kunde skåla med havet och solnedgången. Men nästa gång så......

Mot havet

Väster och öster - vart ska man gå?


Eller bara stanna och titta på vågorna?

Eller slänga funderingarna överbord, gå norrut, dvs ut i havet, för att sedan göra egna spår när man kommer tillbaka? Barfota i blöta sanden, barndomsminnen.

För att värma upp sig igen, blev det en lång promenad på stranden i mjukaste, varmaste sand. Mycket har drivit iland - både det som ska driva i land och det som inte ska driva iland

En liten fallfärdig bänk fanns det, som inbjöd till stilla kontemplation. Hur många timmar kan man stirra ut mot havet?

Man kan också stirra ner framför fötterna och bestämma sig för att de här skira varelserna måste vara släkt med de som jag planterade i min norr rabatt helgen innan - rams.


De här ulltuttarna fångade min uppmärksamhet, där de vippade i solitär ensamhet på hedvägarna jag gick på tillbaka.

Tills jag senare hittade dem i hundratals på en äng

Och kunde konstatera att de blev allt ulligare och ulligare i blomningsprocessen

 
Senare lärde jag mig att de hette fältsippa. Så det så


Kommentarer